Bara naturlig försurning. Bild: Tobias Flygar.

Bara naturlig försurning

Når vi Västerbottens läns miljömål?

Trots länets goda förutsättningar, med rikliga naturtillgångar och höga ambitioner, kommer inget av de tretton miljökvalitetsmål som bedöms på regional nivå att uppnås till 2020. Det behövs fler effektiva åtgärder för att undvika och kompensera skador på miljön samt tid för naturen att återhämta sig.

I Västerbotten bor vi få människor på stor yta och har tillgång till stora naturresurser. Trots det har vi allvarliga olösta miljöproblem som vi behöver ta tag i för att förbättra våra livsmöjligheter och bevarandet av våra natur- och kulturvärden.

Miljökvalitetsmålen Begränsad klimatpåverkan, Skyddande ozonskikt och Säkert strålmiljö bedöms endast på nationell nivå. Analys och resultat för dessa mål redovisas dock regionalt. Tillsammans med de nationella bedömningarna kommer endast ett av sexton miljömål att uppnås till 2020 i Västerbotten, Skyddande ozonskikt. Fyra av målen bedöms som nära att nå och tolv av målen som inte möjliga att nås. För att nå målen kommer det att behövas många fler vägledande beslut och insatser.

I länet genomförs en mängd aktiviteter som leder till hållbar utveckling. Några exempel på det som pågår är bland annat biologisk återställning av vatten och bildandet av natur- och kulturreservat. Längs Vindelälvsdalen pågår ett stort projekt om att bli Biosfärsområde. Inom klimatklivet beviljades 14 ansökningar investeringsstöd under 2017. Skellefteå bygger kulturhus i trä och Vilhelmina arbetar med att ta fram en grön översiktsplan. Umeå satsar på medskapande, jämställdhet och mångfald för en grönare framtid och samlar allt arbete för hållbar utveckling under begreppet Green Umeå. Årligen arrangeras SEE hållbarhetsveckan (socialt, ekonomiskt och ekologiskt) där regionalt och lokalt hållbarhetsarbete lyfts fram. För tredje året i rad arrangerade Länsstyrelsen Klimatforum Västerbotten där årets fokus låg på mat och klimat.

Tidigare regionala uppföljningar av miljömål

Visa regionala miljömål för:

Bara naturlig försurning

Det är inte möjligt att nå målet till år 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel. Positiv utvecklingsriktning

Resultat

Eftersom den naturliga nivån på pH är okänd är bedömningen av försurning vansklig. Bedömningssystemen utvecklas ständigt, vilket innebär att försurningens omfattning kan komma att omprövas. Under 2014 presenterades den senaste bedömningen som underlag för Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering. I denna beräknas 1 200 (7 procent) av länets sjöar som påverkade. Det finns inga motsvarande siffror för vattendragen. Generellt är dessa känsligare och andelen påverkade vattendrag är sannolikt högre. Merparten av de försurade vattnen ligger i länets östra del.

Återhämtningen från försurning var störst under 1990-talet, men den pågår fortfarande. Oorganiskt aluminium är den parameter som uppvisat den mest positiva utvecklingen under 2000-talet. Oorganiskt aluminium frigörs från marken vid försurning och är den viktigaste orsaken till att fisk påverkas.

För att bedöma den framtida utvecklingen är vi beroende av modeller. Enligt MAGIC-modellen kommer ingen betydande återhämtning att ske under överskådlig framtid. I sådana fall krävs ytterligare reduktion, utöver de som redan är beslutade, av svavelutsläppen i Europa och från sjöfarten.

Uttaget av skogsråvara leder till att skogsmarken utarmas på buffrande ämnen. Detta påverkar möjligheten för sjöar och vattendrag att tillfriskna. Uttag av skogsbränsle i form av grenar och toppar medför en ökad utarmning av marken. Den negativa effekten motverkas om träaska från värmeverken återförs till skogen. Detta görs ännu i mycket liten omfattning.

Kalkning av sjöar och vattendrag innebär att försurningens negativa effekter på växter och djur motverkas, men utgör ingen permanent lösning. I Västerbotten omfattas cirka 1 000 kilometer vattendrag och 100 sjöar av kalkning. Kalkförbrukningen varierar mellan 7 500 och 10 000 ton/år beroende på nederbördsmängden. Till följd av ett målinriktat kvalitetsarbete och minskad försurning har kalkbehovet halverats.

Försurning som orsakas av svavelhaltiga jordar är ett regionspecifikt problem som huvudsakligen förekommer längs Bottenvikskusten. Inom områden som tidigare täcktes av havet finns avlagringar av finkorniga jordar som innehåller svavel. Genom landhöjningen har dessa marker frilagts. Om luftens syre tränger ner i jorden oxiderar svavel, vilket frigör svavelsyra. Jordarna är lämpliga som odlingsmark och är därför påverkade via dikningar. Många sjöar inom odlingslandskapet är också sänkta och i vissa fall helt torrlagda. Dikning och sjösänkning leder till sänkta grundvattennivåer, vilket medför en kraftig urlakning av syra. Bäckar och åar som ligger i sådana jordbruksområden är ofta extremt sura med ett torftigt djurliv.

Analys och bedömning

De rådande bedömningar som görs av försurningsläget och den framtida återhämtningen innebär att målet inte kommer att nås till 2020, men utvecklingen bedöms som positiv och trendpilen ändras från neutral till positiv.

Utsläppen av försurande ämnen kommer att fortsätta att minska. Inte minst från den internationella sjöfarten, där nya regler och lagar håller på att införlivas. För att åstadkomma en betydande förbättring behövs ytterligare internationella överenskommelser som både avser landbaserade anläggningar och utsläppen till havs.

På det regionala planet kan på sikt ett ökat uttag av skogsbränsle utgöra ett problem. Skörd av grenar och toppar innebär en fördubbling av försurningseffekten jämfört med traditionellt skogsbruk. Det är viktigt att alla aktörer är medveten om problematiken och att det skapas en beredskap för att kompensera de negativa effekterna. På sikt kommer sannolikt kompensationsåtgärder att bli tvingande.

Kalkning av sjöar och vattendrag kommer att vara nödvändig under överskådlig framtid. Kostnaden för kalkning är betydande. Det är därför viktigt att pågående kalkningar kontinuerligt värderas utifrån uppnådda resultat i förhållande till kostnad. Kalkningar som inte uppnår avsedda biologiska mål bör ifrågasättas och i vissa fall avbrytas.

Problem som orsakas av svavelhaltiga jordar är inte rimliga att åtgärda via kalkning. I stället bör permanenta lösningar eftersträvas. Detta innebär åtgärder för att höja och stabilisera grundvattennivån, exempelvis återställa sänkta sjöar eller lägga igen diken. Gemensamt för sådana åtgärder är att de är vanskliga att kombinera med pågående jordbruk. Länsstyrelsen är för närvarande delaktig i flera projekt med syfte att kartlägga problemets omfattning samt att testa olika åtgärder för att minska de negativa effekterna.