Giftfri miljö. Bild: Tobias Flygar.

Giftfri miljö

Fördjupning - Miljögifter i modersmjölk och blod

Bakgrund till mätningarna i modersmjölk

Många kemiska ämnen sprids i miljön. Vissa av dessa ämnen är stabila mot nedbrytning, vilket medför att de kan finnas kvar i miljön under mycket lång tid, och samtidigt bioackumulerande, det vill säga att de ansamlas i djur och människor. Den här typen av egenskaper bedöms som särskilt farliga enligt både miljökvalitetsmålet Giftfri miljö och den europeiska kemikalielagstiftningen. Exempel på sådana ämnen är dioxiner, PCB, DDT, bromerade flamskyddsmedel (till exempel PBDE) och högfluorerade ämnen (PFAS). Människor exponeras framförallt för dessa ämnen genom livsmedel såsom fisk, kött och mejeriprodukter. PFAS-ämnen har även uppmärksammats på senare tid då de har hittats i höga halter i dricksvatten på ett flertal platser i Sverige. Användning och utsläpp av flera långlivade och bioackumulerande organiska ämnen har kraftigt begränsats under 1970–1990-talen.

Spädbarn exponeras i hög grad för organiska miljögifter via modersmjölk. Modersmjölken är oftast den enda födan för spädbarnet, och halterna i mjölken speglar barnets intag av ämnena under amningsperioden. Barn är även särskilt känsliga för många av de effekter som dessa ämnen kan orsaka. Mjölkhalterna speglar också moderns kroppsbelastning, vilken kan påverka barnet under fostertiden. Modersmjölk är därför ett bra provmaterial att använda för att få en uppfattning om människors exponering för organiska miljögifter. PFAS går inte över till modersmjölken i lika hög grad som de andra föroreningarna och halterna är högre i blod. Studier tyder däremot på att PFAS kan passera placentan under graviditeten och därmed exponera fostret.

Tidigare studier utförda vid Karolinska Institutet i Stockholm av Koidu Norén och medarbetare har visat att halten av många långlivade organiska miljögifter i modersmjölk har sjunkit sedan mätningarna inleddes i början på 70-talet till år 2000. PBDE-halterna i svensk modersmjölk ökade dock kraftigt från 70- till 90-talet. Undersökningar av PFOS och PFOA i modersmjölk visade liknande trender med ökningar fram till slutet på 1990-talet. Sedan slutet på 1990-talet visar undersökningarna att halterna av PFOS och PFOA sjunker. Långkedjiga PFAS har inte ingått i dessa undersökningar.

Resultat från mätningar i modersmjölk och blod i Uppsala

Sedan 1996 har Livsmedelsverket samlat in modersmjölk och blod från förstföderskor i Uppsala län. Syftet med studien är att undersöka om halten av vissa miljögifter som PCB, bromerade flamskyddsmedel, klorerade bekämpningsmedel och högfluorerade ämnen (PFAS) förändrats med tiden. Eftersom livsmedel är den stora källan till mödrarnas halter av dessa ämnen så utnyttjas resultaten också vid riskvärdering av miljöföroreningar i livsmedel, samt vid riskvärdering av spädbarns exponering under fosterstadiet och amning.

Mellan åren 1996 och 2014 minskade medianhalterna av dioxiner och PCB 153 med 6-7 procent per år. Medianhalten av p,p´-DDE minskade med 7 procent per år under perioden 1996-2012. För halterna av PBDE kan en nedåtgående trend på ca 6 procent per år utläsas mellan år 1996 och 2014. Halterna av PFOS och PFOA har minskat med 8 respektive 3 procent per år 1997-2014 i blod. Under samma tidsperiod har dock halterna av de långkedjigaPFAS (mätt som summan av PFNA, PFDA, PFUnDA, PFDoDA och PFTrDA) ökat med 3 procent per år.

Mätningar i olika delar av landet

Provtagningar har även gjorts på förstföderskor från andra platser i Sverige för att undersöka om det finns några regionala skillnader i halter av miljögifter i modersmjölk. Provtagningarna omfattade Göteborg (2001), Lund (2003) och Lycksele (2004) med 30–40 mödrar per region. Analyser gjordes bland annat av PCBer, klorerade pesticider (bl.a. p,p´ DDE) och PBDE. Efter justering för faktorer som är kända för att påverka halten av organiska miljögifter i modersmjölk (ålder, BMI, viktuppgång under graviditet etcetera) kunde vissa signifikanta regionala skillnader i halter av de studerade ämnena observeras. Skillnaderna var dock små och generellt var skillnaderna mellan individer större än skillnaderna mellan regioner. Mätningar av PFAS i blod från allmänbefolkningen i Sverige visar att skillnaderna är små mellan olika regioner, med undantag för orter där dricksvattnet har varit förorenat.

Kostrekommendationer och gränsvärden

För att förhindra ett för högt intag av organiska miljögifter från livsmedel, rekommenderar Livsmedelsverket ett begränsat intag av fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern. Specifikt uppmanas barn, både pojkar och flickor, samt kvinnor i barnafödande ålder (således även gravida och ammande) att högst två–tre gånger per år konsumera strömming från Östersjön, vildfångad lax och öring från Östersjön, Vänern och Vättern, sik från Vänern samt vildfångad röding från Vättern. Inom EU finns gränsvärden samt åtgärdsgränser för dioxiner och dioxinlika PCB:er i livsmedel och djurfoder. För kött och köttprodukter, ägg, mjölk och vegetabiliska fetter varierar gränsvärdet för dioxiner mellan 1,25 och 5,5 pg TEQ/g fett. För fisk och fiskprodukter är gränsvärdet för närvarande 6,5 pg TEQ/g färskvikt. Sverige har ett undantag från gränsvärdet för fisk som permanentades 2012. Detta möjliggör saluförande av fet Östersjöfisk på den egna (nationella) marknaden, oavsett om fisken klarar gränsvärdet eller inte. En viktig förutsättning för det svenska undantaget är att Sverige kan visa att systemet med kostråd innebär ett tillfredsställande skydd ur hälsorisksynpunkt. Livsmedelsverket har därför till uppgift att informera om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om kostråden gällande denna fisk.

Livsmedelsverket har infört en åtgärdsgräns för PFAS i dricksvatten, som vägledning för dricksvattenproducenterna. Om dricksvattnet har högre halter än åtgärdsgränsen ska åtgärder vidtas snarast för att sänka halten PFAS i dricksvattnet till så låga halter som är praktiskt möjligt under åtgärdsgränsen.

Mer information (öppnas i nytt fönster)

Indikatorn används i uppföljningen av miljökvalitetsmålet: