Skyddande ozonskikt. Bild: Tobias Flygar.

Skyddande ozonskikt

Når vi Norrbottens läns miljömål?

I Norrbotten bedöms tre av miljökvalitetsmålen vara nära att nås till år 2020. Tio mål kommer inte att nås till 2020 med idag beslutade styrmedel. Tre miljökvalitetsmål bedöms nationellt av Naturvårdsverket.

De flesta av miljökvalitetsmålen är inte möjliga att nå till år 2020. Storslagen fjällmiljö, Bara naturlig försurning och Ingen övergödning anses vara nära att nås.

I Norrbottens skogs- och kustland samt i Bottenviken är naturen påverkad av en intensiv mark- och vattenanvändning. I fjällen och i det fjällnära området bedöms situationen för naturmiljön vara mer positiv.

Det moderna skogsbruket påverkar skogen, vatten och våtmarker negativt. En stor andel av det som avverkas idag i länet är skog som har lång kontinuitet. En samlad insats för bättre miljöhänsyn vid avverkning pågår men miljöhänsynen har fortfarande brister. Stora projekt för vattendragsrestaurering pågår i länet men ändå är en mycket stor andel av sjöarna och vattendragen fysiskt påverkade av bland annat vägtrummor och gamla flottledsrensningar. De övergödningsproblem som finns är främst lokala. Den pågående satsningen på naturreservat och annat områdesskydd är viktig för bevarandet av ett stort antal naturtyper och arter. Antalet individer fåglar har sedan 2002 minskat i Norrbotten.

Inom jordbruket har nedläggningar skett och pågår fortfarande; något som leder till att kulturmiljöer och hävdgynnade arter försvinner. Minskande befolkning i glesbygden påverkar boendemiljön bland annat genom försämrad tillgång till service. I många av länets tätorter råder å andra sidan bostadsbrist och stort bebyggelsetryck, vilket ofta påverkar kulturmiljövärden och övriga stadsbyggnadsvärden negativt. Länet är industritungt och har relativt höga utsläpp till luften. Luftkvaliteten är i stora delar av länet god men är lokalt, stundtals dålig.

Längs länets kust finns sulfidjordar som i samband med markanvändning kan orsaka kraftig försurning och höga metallhalter. Miljögifter är ett stort problem i många vattenmiljöer, som exempelvis kvicksilver i insjöar och dioxin i havet. Uppvandringen av vildlax visar på en uppåtgående trend de senaste åren medan uppsteget av havsöring fortfarande är mycket svag.

Renskötseln är nödvändig för att upprätthålla naturbetesmarkerna i fjällen. De pågående klimatförändringarna påverkar naturmiljöerna, inte minst fjällen.

Begränsad klimatpåverkan, Skyddande ozonskikt och Säker strålmiljö bedöms endast på nationell nivå. De bedömningarna gäller även för länet. Analys och resultat för dessa mål redovisas dock även regionalt.

Tidigare regionala uppföljningar av miljömål

Visa regionala miljömål för:

Skyddande ozonskikt

Resultat

I början och mitten av 1990-talet minskade ozonskiktets genomsnittliga tjocklek globalt med cirka 3 procent. Mycket tyder nu på att ozonskiktet inte längre minskar och att en återhämtning är på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen (1). Det går dock inte att med statistisk säkerhet säga att vändpunkten för uttunningen är nådd. Det beror på ozonskiktets naturliga variationer och på andra parametrar som påverkar tjockleken.

Ozonskiktet är allra tunnast över Antarktis. "Ozonhålet" uppstår på våren, då solen sätter fart på ozonnedbrytningen med hjälp av det klor och brom som har samlats under vinterhalvåret. Orsaken till uttunningen är att ämnen som bryter ned ozon har släppts ut i atmosfären. Där finns de ofta kvar länge, vilket betyder att ozonskiktet påverkas av utsläppen under flera decennier. Tidvis är ozonmängden i stratosfären över Antarktis på senare år drygt 70 procent lägre än normalt. Även över Arktis har man sett en förtunning av ozonskiktet. Mindre uttunningar som även påverkat ozonskiktet över Sverige har flera gånger på senare år noterats, främst på våren (1).

Ett orosmoln är de rekordstora ozonhålen över Arktis som upptäcktes våren 1997 och 2011. Hålet 2011 var lika stort som det över Antarktis i mitten av 80-talet men hålet bestod endast under kort tid (2).

Ämnen som bryter ned ozonskiktet är till exempel vissa klorerade lösningsmedel, klorfluorkarboner (CFC) och klorfluorkolväten (HCFC). CFC och HCFC finns i bland annat kylskåp, anläggningar för luftkonditionering och skumplast. Ozonskiktets tjocklek påverkas även av faktorer som klimatet och halten av vissa växthusgaser i atmosfären. CFC finns i en del isoleringsmaterial, både i byggnader och i isolering runt fjärrvärme- och industrirör. Därför är det viktigt att dessa tas omhand på rätt sätt vid rivning. CFC byggdes in i isolermaterial i väggar och tak från 1950-talet fram till mitten av 1990-talet då denna användning av CFC förbjöds och fasades ut.

Mycket har gjorts när det gäller tydligare regler och information kring hur avfallet ska omhändertas men det som brister är den praktiska hanteringen vid rivning av byggnader. En huvudorsak är att det är svårt att identifiera CFC vid rivning samt att det är dyrt att transportera och destruera stora rivningsmassor.

Under 90-talet gjordes en omfattande satsning för att få till stånd ett korrekt omhändertagande av CFC som köldmedium som lyckades väl i Sverige. Det finns fortfarande (dock i begränsad och alltmer minskande antal) en illegal export av CFC via de köldmedel som används för kylning. Idag bedöms dock en betydligt större mängd CFC finnas kvar i isoleringsmaterial än i form av köldmedier i Sverige. Utsläpp av CFC pågår idag alltså från andra materialtyper än köldmedier, till exempel cellplast som används i isolering. Informationssatsningen och tillsynen spred inte tillräcklig kunskap om förekomsten av dessa plaster. Enligt en rapport från IVL (3) verkar det bland annat som att stora delar av rivningsmaterial som innehåller CFC inte omhändertas på rätt sätt utan i stället hamnar på deponi eller förbränningsanläggningar.

Grovt uppskattat destrueras cirka 10 procent av det rivningsmaterial som innehåller CFC på ett miljöriktigt sätt. Resten destrueras utan omhändetagande av CFC (3).

Naturvårdsverket har under 2016 tagit fram ett nytt faktablad för hantering av CFC-haltigt rivningsmaterial (4).

Analys

Även om det ännu inte är helt säkerställt, visar många tecken att ozonskiktet är på väg att återhämtas. Både nationellt och globalt minskar utsläpp av de flesta ozonnedbrytande ämnen. Också arbetet inom Montrealprotokollet, som är det huvudsakliga styrmedlet, fortsätter fungera bra.

Den negativa påverkan på ozonskiktet av ozonnedbrytande ämnen har minskat till följd av åtgärder genom Montrealprotokollet som skrivits på av Sverige och andra länder. Utvecklingen är positiv.

Hålen som uppkom 1997 och 2011 över Arktis är dock oroande. Vattenångan i den kalla luften skapar moln som kan skynda nedbrytningen av ozonmolekyler. Klimatförändringar kan spela en roll i processen. Växthuseffekten värmer visserligen upp nedre delen av atmosfären men kyler samtidigt stratosfären som finns ovanför (1,2).

Temperaturen i stratosfären har sjunkit de senaste årtiondena och även om detta har en bromsande effekt på nedbrytningen av ozonskiktet globalt, så ökar det risken för att det vissa år kan komma att bildas ett ozonhål över Arktis. Ett ozonhål över Arktis skulle drabba betydligt fler människor än ozonhålet över Antarktis. Dels eftersom det helt enkelt bor mycket fler människor inom det området och dels eftersom Arktis ozonhål är betydligt mer rörligt.

En återhämning av ozonskiktet borde vara på gång med tanke på de framgångsrika begränsningarna av produktion och utsläpp av de ozonnedbrytande ämnena. Men det krävs fler år med positiv utveckling för att säkerställa återhämtningen (5).

För att målet ska nås krävs att efterlevnaden av Montrealprotokollet är fortsatt god. Det krävs även ökad kunskap om hur den globala uppvärmningen kan komma att påverka temperaturen i stratosfären och därmed ozonskiktet.

Regionala aspekter

Det bedrivs ingen regional miljöövervakning kring ozonnedbrytande ämnen. Vi vet dock att dessa ämnen finns kvar i produkter långt efter att de producerats. Utsläppen är därför starkt beroende av hur vi omhändertar vårt avfall. Inom länet är det därför viktigt att uppmärksamma frågan om hur isoleringsmaterial som innehåller ozonnedbrytande ämnen hanteras i samband med ombyggnads- och rivningsarbeten.

WSP (6) har på uppdrag till Naturvårdsverket listat förslag på förbättringar för att åtgärda brister i hanteringsprocessen med CFC-isolering.

Det krävs mer kunskap och större engagemang hos både tillsynsmyndigheter, fastighetsägare och rivningsentreprenörer. Med den ökade uppmärksamheten och Naturvårdsverkets arbete med att ta fram vägledning, finns nu bättre förutsättningar för bättre omhändertagande av CFC-haltigt rivningsmaterial.

Referenser

1. Naturvårdsverket http://www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/Sveriges-miljomal/Miljokvalitetsmalen/Skyddande-ozonskikt/

2. Miljöaktuellt http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.407841/rekordstort-ozonhal-over-arktis

3. IVL 2012. Emissioner och kvarvarande mängder CFC i Sverige. http://www.ivl.se/download/18.343dc99d14e8bb0f58b7613/1454339573821/B2016.pdf

4. Naturvårdsverket http://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Vagledningar/Avfall/Bygg--och-rivningsavfall/CFC-haltigt-byggisolermaterial/

5. SMHI http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/ozon-1.3824

6. WSP 2013. Utvärdering av återvinning av CFC i byggisoleringsmaterial. Alice Bocké, Anna Brunlöf, Karin Carlsson, Johanna Farelius, Åsa Westberg och Andreas Öman.