Kväve i havet
Kväve från jordbruk, industrier, hyggen, och reningsverk leder, tillsammans med kvävenedfall på sjöar och hav, till förhöjda kvävehalter i havet. Under vintern ger halten av nitrit + nitrat kväve (NO2+NO3-N) ett mått på mängden av näring i vattenmassan och vilken risk det finns för övergödning. Förhöjda halter leder till en ökad produktion av i första hand primärproducenterna (bottenvegetation och växtplankton) och i många fall också en ändrad sammansättning av arter. Detta kan i sin tur leda till massförekomst av alger, minskat siktdjup, och minskade syrgashalter i bottenvattnet.
Under flera decennier, ända fram till 1980-talet, steg halterna av nitrat + nitrit kväve i ytvattnet i både Västerhavet och Egentliga Östersjön. De senaste åren har de dock stabiliserats eller börjat sjunka igen. Också i Bottenhavet har halterna ökat, men eftersom de här ligger på lägre nivåer är problemen med övergödning inte lika uttalade som i syd- och mellansvenska havsområden. I Bottenviken har halterna minskat och Bottenviken är det enda havsområde som inte visar några tecken på övergödning.
Halterna är idag lika höga som för 10 år sedan trots att jordbrukens kvävegödsling och industriernas och reningsverkens kväveutsläpp har minskat (se indikator Tillförsel till havet). Halterna i svenska vatten beror i stor utsträckning på de gränsöverskridande kväveutsläpp som sker i andra länders havsområden. Generellt utgör övergödning inget problem i Bottenviken och endast ett mindre problem i Bottenhavet jämfört med de sydligare havsbassängerna.
För att långsiktigt minska halten av nitrit + nitrat kväve i havet måste utsläppen från jordbruk, industrier och reningsverk minska. Samtidigt måste utsläppen i andra länder också minska.