Fosfor i havet
Tillförseln av fosfor från jordbruk, industrier, enskilda avlopp och reningsverk leder till förhöjda fosforhalter i havet. Under vintern ger halten av fosfat-fosfor (PO4) ett mått på mängden av näring i vattenmassan och vilken risk det finns för övergödning. Förhöjda halter leder till en ökad produktion av i första hand primärproducenterna (bottenvegetation och växtplankton) och i många fall också en ändrad sammansättning av arter. Detta kan i sin tur leda till massförekomst av alger, minskat siktdjup, och minskade syrgashalter i bottenvattnet. Under flera decennier, ända fram till 1980-talet, steg halterna av fosfat-fosfor i ytvattnet i både Västerhavet och Egentliga Östersjön. De senaste åren har de dock stabiliserats eller börjat sjunka igen. Också i Bottenhavet har halterna ökat, men eftersom de här ligger på lägre nivåer är problemen med övergödning inte lika uttalade som i syd- och mellansvenska havsområden. I Bottenviken har halterna minskat och Bottenviken är det enda havsområde som inte visar några tecken på övergödning.
Halterna är idag lika höga som för 10 år sedan trots att jordbrukens fosforgödsling och industriernas och reningsverkens fosforutsläpp har minskat (se indikator Tillförsel till havet). Halterna i svenska vatten beror i stor utsträckning på de gränsöverskridande fosforutsläpp som sker i andra länders havsområden.
Generellt utgör övergödning inget problem i Bottenviken och endast ett mindre problem i Bottenhavet jämfört med de sydligare havsbassängerna.
För att långsiktigt minska halten av fosfat-fosfor i havet måste utsläppen från jordbruk, industrier, enskilda avlopp och reningsverk minska. Samtidigt måste utsläppen i andra länder också minska.