Fördjupning - Kväve i havet

Halterna av kväve och fosfor utgör en indikator på näringstillståndet i havet. Förekomsten av dessa näringsämnen reglerar produktionen av växtbiomassa i havet. En ökad tillförsel av näringsämnen från framförallt jordbruks- och transportsektorerna har bidragit till en ökad växtplanktonproduktion som även omfattar periodiska massförekomster av potentiellt giftiga alger. Detta har bidragit till en ökad syretäring i bottenvattnet. För närvarande är cirka en tredjedel av Egentliga Östersjöns bottenyta syrefri och saknar djurliv. I grunda områden tränger snabbväxande fintrådiga alger undan fleråriga alger vilket leder till omfattande förändringar hos de marina växt- och djursamhällena.

Stora mängder kväve når ut från åkrarna till närliggande vattendrag, som sedan för ämnet vidare till havet. Denna transport är långt mer omfattande i dag än den var på 1800-talet, trots att åkermarken kan ha läckt lika mycket kväve då som nu. Skillnaden är att det mesta av kvävet på den tiden fångades upp i sjöar och våtmarker på vägen ut mot havet. I dag är många av sjöarna sänkta, våtmarkerna utdikade och vattendragen rensade och uträtade. Det finns inte längre mycket kvar som kan hejda kväveutflödet.

Utvecklingen har under senare decennier bidragit till en eutrofiering inte bara i vikar och skärgårdar utan också längs öppnare delar av de svenska kusterna och havs. I större delen av Östersjön och Västerhavet är det nämligen för det mesta tillgången på kväve, inte fosfor, som avgör vegetationens tillväxtförmåga. Via åar och älvar får Östersjön numera årligen ta emot åtskilliga hundra tusen ton kväve från omgivande landområden. Svenska vattendrag står dock endast för en mindre del av den totala kvävetillförseln. Merparten kommer i stället från Östeuropa, där jordbruksarealerna är avsevärt större än i vårt land.

Fosfor är det tillväxtreglerande näringsämnet i sjöar och vattendrag, liksom i vissa kustområden med begränsad vattenomsättning. Trots biologisk rening av avloppsvatten fortgick därför igenväxningen lika snabbt som tidigare. Algproduktionen innebar att även syrebristproblemen fortsatte på många håll. Åren kring 1970 kompletterades flertalet kommunala reningsverk i Sverige dock med kemisk rening, som kan eliminera 90 % eller mer av det obehandlade avloppsvattnets fosforinnehåll. Sedan mitten av 1970-talet är praktiskt taget alla svenska tätortshushåll och mindre industrier anslutna till kommunal avloppsrening, och ungefär 95 % av utsläppen genomgår i dag såväl kemisk som biologisk rening. Tillsammans med Finland har Sverige därmed världens bäst utbyggda avloppsrening. Den kemiska reningen har åstadkommit påtagliga förbättringar i sjöar och skärgårdsområden som tidigare blivit kraftigt eutrofierade av utsläpp från närbelägna tätorter.

Varje vår inträffar en markant algblomning i havsvattnet då ljuset återvänder efter vintermörkret. Omfattningen av denna vårblomning är beroende av hur mycket näring - främst i form av nitrat och fosfat – som hunnit ansamlas i vattnet under vintern. Blomningen fortgår tills vattnets innehåll av antingen nitrat eller fosfat är förbrukat, vilket brukar ta några veckor. (Att alger och annan vegetation kan växa även efter vårblomningen beror i första hand på att näring då frigörs ur resterna av de vårblommande alger som vid det laget dött.) Algblomningens omfattning regleras alltså av det näringsämne som det ur algernas synvinkel råder störst brist på. Nitrat utgör bristämnet i Kattegatt och egentliga Östersjön (dvs. Östersjön söder om Ålands hav). Man säger att algtillväxten i dessa vatten är kvävebegränsad. I Bottenviken råder det omvända förhållandet: Fosfathalten uppgår till mindre än 1/16 av nitrathalten, och här är algtillväxten alltså fosforbegränsad. I Bottenhavet råder däremot i stort sett jämvikt mellan nitrat- och fosfattillgången.

Trögheten i de naturliga systemen gör att det kan ta lång tid innan övergödningssituationen är acceptabel. Återhämtningstiden för havet är mycket lång, och där kan det dröja decennier efter år 2020 innan miljökvalitetsmålet har uppnåtts. För att vi ska nå dit krävs dessutom ytterligare åtgärder i andra länder.

För mer läsning

Stockholms Marina Forskningscentra http://www.smf.su.se
Umeå Marina Forskningscentra http://www.umu.se/umf
Göteborgs Marina Forskningscentra http://www.gmf.gu.se
SMHI http://www.smhi.se
HELCOM http://www.helcom.fi/environment/eutrophication.html
OSPAR http://www.ospar.org