Hav i balans samt levande kust och skärgård. Bild: Tobias Flygar.

Hav i balans samt levande kust och skärgård

Fördjupning - Fiskefartyg

Om indikatorn

 

Indikatorn bygger på antagandet att ett fortsatt yrkesmässigt fiske är en av förutsättningarna för att fiskenäringens kulturmiljöer ska kunna leva vidare. Ett levande fiske behövs för en aktiv förvaltning av hamnar, båtar och för näringen karaktäristiska byggnader och anläggningar. Det krävs dock kvalitativt inriktade studier för att undersöka sambandet mellan vad som kan utläsas i fiskestatistiken och förutsättningarna för bibehållandet av kulturmiljövärdena i kust- och skärgårdsområdena.

Statistiken över yrkesfiskelicenser i saltvatten visar på en negativ trend, med allt färre och i genomsnitt äldre yrkesfiskare. Antalet fiskefartyg för yrkesfiske, både stora och små, minskar också. Det är antalet små båtar som minskar mest (vad gäller ökningen 2011-2012 se mer nedan). Det innebär med stor sannolikhet att äldre, mindre hamnar överges eller förlorar i betydelse och att verksamheten koncentreras till färre, större hamnar. Det skulle i så fall innebära att kulturmiljövärdena hotas i fiskesamhällen med mindre, gamla hamnar. Om sambandet som beskrivs ovan är riktigt, pekar statistiken på att kulturmiljövärden utefter våra kuster är hotade. Samhället är på väg bort från målet att bevara och bruka skärgårdens och kustens kulturarv.

Indikatorn har relevans för miljökvalitetsmålets formulering: "Kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturmiljövärden" och preciseringen Bevarade natur- och kulturmiljövärden, som anger att ”Havs-, kust- och skärgårdslandskapens natur- och kulturvärden är bevarade och förutsättningar finns för fortsatt bevarande och utveckling av värdena.”

Om förändringar i statistiken för fiskefartyg

Statistiken för fiskefartyg bygger på data från Havs- och vattenmyndighetens fartygsregister, som innehåller samtliga fartyg med fartygstillstånd. Fartygstillstånd krävs för att ett fartyg, som är fem meter eller längre, skall få användas i yrkesmässigt fiske i havet (från och med 1 september 2013 omfattas även båtar under 5 meter, se mer nedan). Våren 2011 infördes krav på fartygstillstånd även för fartyg som ”bedriver fiske för avsalu med stöd av enskild rätt”. Lite förenklat innebär det att personer som ska sälja fisk från privata eller arrenderade vatten i havet, nu behöver ha fartygstillstånd för sina fiskebåtar (tidigare var det bara personer som hade yrkesfiskelicens som behövde ha fartygstillstånd för sina båtar). Bakgrunden till förändringen är en ny EU-förordning som syftar till att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs.

Att antalet fiskefartyg ökat något i Sverige de senaste 2-3 åren förklaras av de nya krav som infördes våren 2011. Sedan införandet och fram till 31 december 2013 har särskilda fartygstillstånd för fiske med stöd av enskild rätt beviljats 97 båtar i landet. Under 2013 skedde ytterligare en ändring som påverkar statistiken. Från 1 september 2013 måste alla fartyg som fiskar för avsalu i havet (det vill säga yrkesmässigt) ha fartygstillstånd. Sverige har tidigare haft ett undantag för båtar under 5 meter. Fram till 31 december 2013 har 32 fartygstillstånd utfärdas till båtar under 5 meter. Ökningen handlar alltså om att fler båtar har registrerats som fiskefartyg, inte om att fler fiskebåtar faktiskt är ute på haven eller att yrkesfisket ökar.

Trots dessa förändringar i hur fiskefartyg registreras, så har antalet ändå minskat ibland annat Västra Götaland, Halland och Skåne mellan åren 2011-2013.

Många fiskesamhällen omvandlas till sommarorter

(hämtat ur de Facto 2001)

Längs kusterna och i skärgårdarna har fisket under årtusenden varit ett viktigt näringsfång. Namn på grund, farleder och vikar minner om hur fiskare och andra sjöfarare utnyttjat vattnen, medan tomtningar (husgrunder), fiskarhemman och fiskesamhällen berättar om hur fiskarbefolkningen under olika tider har inrättat sig på land. Ett fortsatt fiske är en av förutsättningarna för att fiskenäringens kulturmiljöer i kust-, skärgårds- och insjöområden ska kunna leva vidare.

Fisket har under 1900-talet förändrats kraftigt. År 1915 bestod saltsjöflottan till största delen av små öppna båtar utan motor. De blev successivt större, överdäckade och motordrivna. Fiskarna måste anlita statlig hjälp för att anlägga hamnar och kajer till båtarnas skydd och förtöjning. Tidigare användes enkla bryggor i lä av holmar och skär.

Antalet båtar steg i stort sett fram till 1945. Därefter har antalet minskat kraftigt beroende på förändringar i fiskbeståndet, krav på dryga investeringar i redskap och båtar och rationaliserad fångsthantering. År 1915 var fångsten 75 000 ton. I dag är den 400 000 ton.

Det största antalet båtar och fiskare i saltsjöfiske har alltid funnits i Göteborgs skärgård och Bohuslän, men fisket har haft stor betydelse även i Östergötland, Småland, Blekinge, Skåne, Gästrikland och Hälsingland samt på Öland och Gotland. Förändringarna i fiskenäringen har bidragit till att fiskesamhällen med hamnar anpassade till små, grundgående öppna båtar i stort sett blivit sommarorter. Fiske bedrivs fortfarande från orter med hamnar och service anpassade till stora fiskebåtar med toppmodern utrustning och med möjligheter till snabba transporter av fångsten med lastbilar.
Även i de stora insjöarna har fisket varit betydelsefullt. Öppna mindre båtar används huvudsakligen fortfarande, även om de nu har motor. Hamnarna har därför inte förändrats på motsvarande sätt som längs havskusterna. De senaste trettio åren har antalet yrkesfiskare i insjöarna ökat något, med undantag för Vättern.