Bara naturlig försurning. Bild: Tobias Flygar.

Bara naturlig försurning

Fördjupning - Nedfall av svavel

Utsläppen av svavel kommer främst från förbränning av svavelhaltiga bränslen som kol och eldningsolja. År 2006 bidrog utländska källor med 93 procent av svavelnedfallet. En stor del av utsläppen härrör från Polen, Tyskland och Storbritannien samt internationell sjöfart. Efter omvandling och spridning i atmosfären deponeras sura luftföroreningar som innehåller sulfatsvavel (SO4-S), nitratkväve (NO3-N) och ammoniumkväve (NH4-N).  I Sverige finns en tydlig gradient med högst nedfall i sydväst, eftersom vindarna från sydväst för med sig luftföroreningar från kontinenten, som deponeras i de sydvästra delarna av Sverige. Svavelnedfallet till skog har minskat med 65 procent sedan 1990, på grund av att utsläppen minskat kraftigt. Nedfallet består dels av våtdeposition; föroreningar som deponeras via nederbörden, dels av torrdeposition; föroreningar som förs med vinden och fastnar på ytor. På ”öppet fält” är torrdepositionen förhållandevis liten, medan den i skogsmark är betydande, vilket gör att nedfallet i skogsmark, via ”krondropp”, är högre än nedfallet på öppet fält. Ju större den filtrerande ytan är, desto mer deponeras via torrdeposition. Nedfallet är därför större i granskog än i tall- och lövskog, eftersom tätheten är avsevärt större. Havssalt innehåller sulfatsvavel, som dock inte är försurande eftersom det inte återföljs av vätejoner, och i kustnära regioner bidrar detta i viss utsträckning till det uppmätta svavelnedfallet. I bilden nedan visas svavelnedfall (utan havssalt) till barrskog år 2007. Kartan är baserad på krondroppsmätningar och är interpolerad från mätningarna som gjordes 2007.