Bara naturlig försurning. Bild: Tobias Flygar.

Bara naturlig försurning

Fördjupning - Nedfall av svavel

Kartan till vänster visar områdesindelning för mätningarna av nedfall av svavel som bulkdeposition under tidsperioderna 1990-1999 samt 2000–2013. Diagrammet till höger visar nedfall av svavel (utan havssaltsbidrag) som våtdeposition till öppet fält under åren 1990–1999. Källa: Svensk miljöövervakning, Luft- och nederbördskemiska nätet och Krondroppsnätet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB. Svavelnedfallet är störst i landets sydvästra delar eftersom det regnar mycket i området samtidigt som avståndet till kontinenten är litet. Svavelnedfallet (utan havssaltsbidrag) som kommer via nederbörd, så kallad våtdeposition, har under perioden 1990–1999 i norra Sverige minskat med 54 procent, i sydöstra Sverige med 41 procent och i sydvästra Sverige med 26 procent.

Utsläppen av svavel kommer främst från förbränning av svavelhaltiga bränslen som kol och eldningsolja. År 2012 bidrog utländska källor med 90 procent av svavelnedfallet. En stor del av utsläppen härrör från Polen och Tyskland samt internationell sjöfart. Efter omvandling och spridning i atmosfären deponeras sura luftföroreningar som innehåller sulfatsvavel (SO4-S), nitratkväve (NO3-N) och ammoniumkväve (NH4-N).

EU-direktiv som reglerar utsläpp från stora förbränningsanläggningar och som begränsar svavelhalten i olja har haft stor betydelse. För att ytterligare minska nedfallet krävs en bättre energieffektivisering och energihushållning i Europa. Internationell sjöfart är den största enskilda källan till nedfall av svavel och kväve över Sverige. Det är därför viktigt att verka för att sänka svavelhalter i fartygsbränsle. För Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen kommer svavelhalten i fartygsbränslet att minska från dagens 1 procent till 0,1 procent år 2015.
 

I Sverige finns en tydlig gradient med högst nedfall i sydväst, eftersom vindarna från sydväst för med sig luftföroreningar från kontinenten, som deponeras i de sydvästra delarna av Sverige. Svavelnedfallet till skog har bara under 2000-talet minskat kraftigt mellan ca 40-80 procent, på grund av att utsläppen minskat. Nedfallet består dels av våtdeposition; föroreningar som deponeras via nederbörden, dels av torrdeposition; föroreningar som förs med vinden och fastnar på ytor. På ”öppet fält” är torrdepositionen förhållandevis liten, medan den i skogsmark är betydande, vilket gör att nedfallet i skogsmark, via ”krondropp”, är högre än nedfallet på öppet fält. Ju större den filtrerande ytan är, desto mer deponeras via torrdeposition. Nedfallet är därför större i granskog än i tall- och lövskog, eftersom tätheten är avsevärt större. Betydelse av torrdeposition har dock minskat på senare år.

Havssalt innehåller sulfatsvavel, som dock inte är försurande eftersom det inte återföljs av vätejoner, och i kustnära regioner bidrar detta i viss utsträckning till det uppmätta svavelnedfallet. I bilden nedan visas svavelnedfall (utan havssalt) till barrskog år 2011.

Kartan är baserad på krondroppsmätningar och är interpolerad från mätningarna som gjordes år 2011.

Svavelnedfall till barrskog, 2011 (kg per hektar och år) Källa: Krondroppsnätet (IVL)

 

Indikatorn används i uppföljningen av miljökvalitetsmålet: