Bara naturlig försurning. Bild: Tobias Flygar.

Bara naturlig försurning

Nedbrytning av arkeologiskt material i jord

Förstoring
Diagram

Medelvärdet för nedbrytningsgraden (Fdet) hos bronsfynd där 1 motsvarar välbevarat och 5 mycket korroderat. Punkterna på tidsaxeln motsvarar ett decennium sorterade efter utgrävningsår.

Förstoring
  • Fornlämningsområden

Den geografiska spridningen av dokumenterade fornlämningsområden

Försurning förstör kulturföremål i marken

Försurning av markerna har ökat nedbrytningen av outgrävda arkeologiska föremål de senaste decennierna. Målet är att försurningen inte ska öka nedbrytningen av kulturföremål.

Jordprover från 25 fornlämningsområden visar att det finns en risk för ökad nedbrytning av kulturföremål i marken på grund av jordens låga pH-värde. Faktorer som salt, sot, jordart, gravkonstruktion påverkar också nedbrytningen. Marken har vidare en naturlig variation i surhetsgrad.

En studie av magasinerade och nyutgrävda brons- och järnföremål visar på en ökad nedbrytning de senaste 50 åren. I de delar av landet som har den försurningskänsligaste marken och den största försurningen är nedbrytningen av föremålen kraftig. I sämst skick är föremålen från västkusten medan föremål från kalkrika marker som Öland och Gotland klarat sig bäst, (lågt kalkinnehåll i marken innebär en låg buffrande förmåga vad gäller positiva/sura joner).

Luftföroreningarna minskar för varje år men det tar lång tid innan marken återhämtar sig och många outgrävda arkeologiska föremål är hotade.

För att nå målet krävs att det sura nedfallet fortsätter att minska. Uppföljningar kan visa om nuvarande minskningstakt är tillräcklig för att vi inom en generation ska nå målet att försurningen inte ökar korrosionshastigheten hos kulturföremål

Ansvarig myndighet

Följer främst upp