Kvävedioxid i luft
Kvävedioxidhalt (mikrogram per kubikmeter) som årsmedelvärde i bakgrundsluft i en svensk medeltätort jämfört med delmålet. I de fall mätningar inte gjorts under hela året har korrigering till årsmedelvärde gjorts, se Metod.
Större tätorter klarar inte delmålet
Kvävedioxid bildas vid all typ av förbränning. För de flesta tätorter är biltrafiken den största utsläppskällan. Andra källor som energianvändning, energiproduktion, arbetsmaskiner och sjöfart kan också ge betydande bidrag till halterna av kvävedioxid. Halten av kvävedioxid i luft används ofta som en indikator för utsläpp av olika luftföroreningar som kommer från biltrafiken.
Förhöjda halter av kvävedioxid kan ge negativa effekter på både hälsa och miljö. Dagar med förhöjda halter av kvävedioxid kan till exempel förvärra för dem som redan har astma eller lungproblem. Nyare data pekar även på effekter på hälsan av kvävedioxid vid halter som ofta förekommer i våra tätorter vid längre tids exponering. Nedfallet av kväveföreningar orsakar försurning och övergödning i naturen. Kvävedioxid deltar även i bildandet av marknära ozon, som i sin tur kan ge effekter på hälsa och miljö. Halterna överskrider frekvent miljömålet i gatumiljön i landets större och medelstora städer, i storstäderna även i urban bakgrundsmiljö. Kvävedioxidhalterna i luft minskade i svenska tätorter fram till slutet av 1990-talet, framför allt genom förbättrad avgasrening för bilar. Denna positiva trend har avtagit, men en svag minskning av halterna har skett de senaste åren framför allt i Stockholm där minskningen är tydligast.