Nedfall av kväve

Nedfall av kväve som våtdeposition till öppet fält under åren 1990–1999 och 2000–2011 (olika mätstationer för respektive period). Källa: Svensk miljöövervakning, Luft- och nederbördskemiska nätet och Krondroppsnätet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB. OBS! Detta är två av varandra oberoende dataset 1990-1999 och 2000-2011 Man kan ej analysera dessa dataset som ett dataset.

• 0 - 2 kg N/ha
• 2 - 4 kg N/ha
• 4 - 6 kg N/ha
• 6 - 8 kg N/ha
• > 8 kg N/ha

Totalt våtdeposition av kväve per hektar (NOx-N och NHx-N) 2011. Källa: Krondroppsnätet www.krondroppsnatet.ivl.se

Välj län Blekinge län Dalarnas län Gävleborgs län Hallands län Jämtlands län Jönköpings län Kalmar län Kronobergs län Norrbottens län Skåne län Stockholms län Södermanlands län Uppsala län Värmlands län Västerbottens län Västernorrlands län Västmanlands län Västra Götalands län Örebro län Östergötlands län

Trots lägre utsläpp har nedfallet inte minskat i någon större utsträckning

Nedfall av kväve (kväveoxider och ammoniak) leder till försurning och övergödning av mark och vatten. I områden med kraftig försurning eller övergödning påverkas känsliga djur och växter och ersätts med tåligare arter. Sjöförsurning medför att fiskbestånden påverkas negativt. Även dricksvattnets kvalitet kan försämras.

I Sverige står person- och lastbilar, arbetsmaskiner, produktion av el och värme för bostäder, lokaler och industrier samt industriprocesser för största delen av kväveoxidutsläppen. Även jordbrukssektorn är en stor kvävekälla. Nedfallet av kväve är störst i landets sydvästra delar. Det beror på att det regnar mycket i området samtidigt som avståndet till kontinenten är litet.

Det totala nedfallet av kväve (kväveoxider och ammoniak) omfattar såväl torrt som vått nedfall. Nedfallet av oorganiskt kväve som kommer via nederbörd, så kallad våtdeposition, har under perioderna 1990–1999 samt 2000–2011 inte minskat i den utsträckning att det är statistiskt säkerställt i någon del av landet. Några få mätplatser med mycket långa mätserier uppvisar dock ett minskat nedfall av oorganiskt kväve, främst i norra Sverige. En liknande, avsaknad av statistiskt signifikanta trender vad gäller kvävenedfallet har även påvisats i Norge, Danmark och Storbritannien.
 
Varför kvävedepositionen inte har minskat i större utsträckning, trots att utsläppen är lägre i dag än tidigare, är inte klarlagt. En förklaring skulle kunna vara att de minskade utsläppen främst lett till minskad torrdeposition. Det är dock svårt att mäta torrdepositionen, som kommer i gasform och som partiklar och vi saknar i dagsläget rutinmässiga mätningar.